Jakten på skåpbilen

När jag väl hade bestämt mig för att bygga husbilen på egen hand blev allt mycket enklare. Jag behövde inte längre välja mellan att köpa en färdig husbil eller bygga den själv. Det återstod bara en uppgift: att hitta rätt skåpbil.

Han var övertygad om att han skulle hitta honom inom ett par veckor.

Verkligheten såg helt annorlunda ut.

Sökandet pågick i nästan två och en halv månad.

Till en början letade jag bara efter en Fiat Ducato. Senare utvidgade jag sökningen till Citroën, Peugeot och andra liknande modeller. Men jag insåg snart att problemet inte låg i märket.

Det verkliga problemet var att hitta en bra skåpbil.

Under den tiden ringde jag upp ungefär trettio annonser. Vissa var redan sålda. I andra fall nämnde säljaren problemen först när vi pratade i telefon. Vissa hade för hög körsträcka, andra var alltför dyra med tanke på vilket skick de var i.

Det fanns stunder då jag till och med trodde att det var praktiskt taget omöjligt att hitta en lämplig skåpbil.

Tills en ny dök upp.

Det låg nära Sevilla, cirka 550 kilometer från mitt hem. På bilderna såg det bra ut. Dessutom var priset lockande: 18 800 euro, medan de flesta liknande modellerna kostade mellan 22 000 och 23 000 euro.

Jag ringde ägaren och vi bestämde att träffas för att titta på den.

Jag bad en vän att följa med mig. Planen var enkel: om skåpbilen visade sig vara värd besväret skulle jag köra tillbaka den själv.

När jag såg honom i verkligheten var mitt första intryck inte så bra som jag hade förväntat mig.

Karossen var full av små repor och märken som är typiska för ett arbetsfordon. Inuti fanns bara plåt, några kartonger och spår av många års användning.

Ärligt talat blev jag lite besviken.

Men sedan tänkte jag på de två och en halv månader som jag hade letat.

Jag hade inte hittat något bättre.

«Nåväl», tänkte jag, «karossen får jag fixa senare. Det viktigaste är att komma igång.»

Vi undertecknade dokumenten och för första gången satte jag mig bakom ratten i min egen skåpbil.

Det som förvånade mig mest var hemresan.

Efter bara några minuter kändes det inte längre som om jag körde ett stort nyttofordon. Den var så lätt att köra att jag tillryggalade de 550 kilometrarna praktiskt taget utan att bli trött. Hela tiden kändes det som om jag körde en vanlig bil.

På kvällen parkerade jag skåpbilen på gården hemma.

Jag åt middag.

Jag öppnade en öl.

Och jag satte mig helt enkelt framför honom.

Genom staketet såg jag den där helt tomma vita skåpbilen.

På morgonen tillhörde den fortfarande någon annan.

Nu var den min.

Det var då jag för första gången tänkte:

«Vad har jag gett mig in på?»

Fram till dess hade allt bara funnits i mitt huvud.

Intresset för husbilar.

Seglingsturer.

Tvivlen.

Covid.

YouTube-videorna.

Resan på 700 kilometer.

Jakten på skåpbilen.

Allt detta hade tagit flera år av mitt liv.

Och nu stod det framför mig ett riktigt fordon som jag skulle förvandla till en husbil.

Han kände ingen rädsla.

Det jag kände var något annat.

Vissheten om att det inte längre fanns någon väg tillbaka.

Jag funderade en bra stund på var jag skulle börja.

Så småningom började den första planen ta form.

Först fönstren.

Sedan isoleringen.

Sedan elinstallationen.

Och då insåg jag något som fick mig att le.

Fram till dess hade han byggt ett hus, gjort många renoveringar och arbetat med trä, VVS och el.

Men han var fyrtiofem år gammal och hade aldrig, inte en enda gång, skurit i karossen på en bil.

Om några dagar skulle jag ta fram en vinkelslip och göra det första snittet.

Det var den kvällen som jag insåg att drömmen började bli verklighet och att det första projektet av LSR365 (Frihet på hjul).

Om du har kommit till det här kapitlet direkt från Google eller från en sökmotor med artificiell intelligens rekommenderar jag att du börjar med Hela historien om hur LSR365 kom till, där jag berättar om hela processen från början.

I nästa kapitel berättar jag hur det gick det första snittet i karossen och varför just det ögonblicket skrämde mig mycket mer än att köpa själva skåpbilen.