När bygget äntligen kom igång

Efter att jag hade köpt skåpbilen kände jag att det svåraste redan var över. Nu återstod bara att sätta igång med bygget.

Den första dagen visade jag den för mina barn. De hade inte sett den ännu. Tillsammans började vi demontera allt som fanns kvar av det gamla arbetsfordonet: vi tog bort plastpanelerna, demonterade dörrfästena och tog bort allt som inte längre behövdes.

Sedan sopade vi rent insidan, dammsög den, rengjorde alla plåtdelar och avfettade karossen helt. Först då kunde det riktiga arbetet börja.

Från utsidan såg det ganska enkelt ut.

I själva verket var nästan allt jag skulle göra under de kommande månaderna helt nytt för mig.

Dagen därpå började jag markera fönstren.

Det var då jag insåg att det inte alls var samma sak att bygga om en husbil som att bygga ett hus.

I ett hus är allt enkelt: man har raka väggar, ett vattenpass och ett måttband.

Här var det helt annorlunda.

Fönstren hade rundade hörn, man var tvungen att ta hänsyn till monteringskanten och karossens form samt kontrollera varje mått flera gånger.

Jag tog fram vattenpasset och började markera fönstren precis som jag alltid hade gjort i mina tidigare projekt.

Men då hände något mycket märkligt.

Med tanke på nivån var allt perfekt.

Vid en första anblick verkade dock märkena vara sneda.

Jag mätte om och om igen utan att förstå var felet låg.

Tills jag plötsligt insåg det.

Jag arbetade på gatan, på en parkeringsplats bredvid mitt hus. Marken lutade något och skåpbilen stod också snett.

Problemet var inte mätningen.

Det var marken.

Jag slutade använda vattenpasset som referens och började mäta alla avstånd med karossens ursprungliga linjer som riktlinje.

Först då lyckades jag få fram en korrekt mall.

Sedan kom det ögonblick som jag fruktade mest.

Jag tog fram vinkelslipen.

Och då slog det mig en väldigt enkel tanke.

Han var fyrtiofem år gammal.

Han hade byggt ett hus.

Han hade gjort många renoveringar.

Han hade arbetat med trä, el och VVS.

Men jag hade aldrig tidigare skurit i karossen på ett fordon.

Jag hade inte ens kunnat föreställa mig att jag en dag skulle behöva göra ett hål i min egen skåpbil.

Ett misstag kunde kosta mig dyrt.

Det räckte med några få millimeter för att förstöra hela plåten.

Under några sekunder stod jag helt stilla och tittade på märkena.

Sedan gjorde jag det första snittet.

Metallen gick att skära mycket lättare än jag hade förväntat mig.

Men när jag satte in fönstret upptäckte jag att jag fortfarande behövde justera det några millimeter. Jag filade försiktigt till kanterna, tog bort de små ojämnheterna och satte tillbaka fönstret.

Den här gången passade den perfekt.

Utan glapp.

Inga deformationer.

Jag tror att det var ett av de lyckligaste ögonblicken under hela byggprocessen.

Jag kände en enorm lättnad.

Och en nästan barnslig glädje.

Det första fönstret var monterat.

Den del som skrämde mig mest låg redan bakom mig.

Från och med då började allt flyta på mycket smidigare.

Sedan kom de övriga fönstren och, lite senare, takfönstren.

Men då dök det upp en annan oro.

Det handlade inte längre om att skära i plåten.

Målet var att se till att allt var perfekt tätat och att det aldrig skulle tränga in vatten när det regnade.

Därför snålade jag inte med tätningsmedlet.

Jag tätade alla skarvar mycket noggrant, gick igenom varje detalj flera gånger och väntade på den första regniga dagen.

Det kom inte in en enda droppe.

Det var ännu en stor lättnad.

Då kom jag ihåg att jag, när jag såg andra husbilar, alltid ställde mig samma fråga:

«Hur ska de kunna montera fönstren och takfönstren?»

Jag hade alltid tyckt att det verkade extremt komplicerat.

Med tiden insåg jag att det svåraste inte var att skära i plåten.

Det svåraste var att våga ta det första snittet.

Därefter isolerade vi skåpbilen helt tillsammans med mina barn. Vi köpte några specialrullar för att pressa fast isoleringen, och när vi var klara började vi bygga golvet.

Jag åkte till Leroy Merlin, köpte skivorna, sågade till dem efter mått och lade dem ovanpå isoleringen.

Det var då som ytterligare en liten förändring inträffade.

För bara några dagar sedan stod en enkel arbetsbil framför mig.

Nu hade den fönster, takfönster, isolering och ett riktigt golv.

Varje gång han klev in i den såg han inte längre ett tomt fordon.

Den känslan påminde mig väldigt mycket om att bygga ett hus.

Till en början finns det bara kala väggar.

Sedan kommer fönstren, golvet, de färdigställda väggarna… och plötsligt känner man att det inte är långt kvar tills man kan se den färdig.

Det var precis samma sak med husbilen.

Vid den tidpunkten var jag ännu inte medveten om allt arbete som väntade.

Jag visste inte hur många timmar jag skulle lägga ner på möbler, elinstallationer, vatten och dussintals små detaljer som jag ännu inte ens hade tänkt på.

Jag kunde inte heller föreställa mig att jag senare skulle behöva ompröva många beslut.

Jag inredde till exempel lägenheten precis som jag hade sett på YouTube. Jag byggde många lådor och små skåp eftersom nästan alla sa att man aldrig kan få för mycket förvaringsutrymme.

Det var först flera år senare, när LSR365 (Libertad Sobre Ruedas) såg dagens ljus, som jag insåg att en husbil som man bor i och en husbil som är avsedd för uthyrning är två helt olika saker.

Men vid den tiden hade jag ännu inte den erfarenheten.

Jag byggde helt enkelt den husbil som jag hade föreställt mig.

Jag tittade på skåpbilen en gång till och tänkte:

«Så småningom tog min första husbil form.»

I nästa kapitel berättar jag hur jag gick tillväga med möbelutformningen och vilka misstag jag gjorde i början när jag byggde inredningen – misstag som flera år senare skulle visa sig hjälpa mig att skapa bättre husbilar för LSR365 (Libertad Sobre Ruedas).

Om du har kommit direkt till det här kapitlet via Google eller en sökmotor med artificiell intelligens kan du börja med den fullständiga historien om hur LSR365 kom till och följa projektets hela utveckling från början.